Hundar som skäller, förväntningarna stiger, den iskalla kylan känns knappt. När ska vi åka iväg?
En av aktiviteterna på Svalbard och andra vintriga destinationer är hundspann. Detta ska vi givetvis testa! I mitt huvud vad dock denna åktur något romantiserad, jag tänkte mig en typ av släde där man sitter under en filt, tittar upp mot stjärnorna och har en kunnig chaufför bakom sig. Detta visade sig inte riktigt stämma. Vi blev ihopparade två och två, vi skulle tydligen köra hundspannet själva och någon filt var det inte tal om – här gällde det att hålla fast sig! Så efter en snabb introduktion om att ”vad ni än gör, släpp aldrig hundspannet” så fick vi själva ta hand om hundarna. Kläder fick vi på plats; varm overall, fodrade stövlar, pannlampa och vantar. Min hundspannkompanjon ville gärna köra, vilket jag inte hade något emot! Min uppgift var då att sitta stilla och hålla i mig i repöglorna som fanns på hundspannet. Och förhoppningsvis så skulle inte min chaufför eller jag själv ramla av…Alla hundar bodde utomhus i ett litet skjul var i en stor hundgård. Kändes lite hjärtlöst i början, men vi fick förklarat för oss att de är vana vid kylan, blir väldigt väl omhändertagna och att de verkligen älskar att åka ut med hundspannet. Vi fick 5 högljudda siberian husky´s som var hysteriskt ivriga på att komma iväg. Jag har själv vuxit upp med hund hemma, men jag måste säga att jag kände stor respekt för dess hundar…De grälade med varandra, ylade som vargar och kunde inte riktigt hantera deras upphetsning av att snart få åka iväg. Vi stod längst fram och försökte lugna hundarna, de var väldigt fina och gosade man lite med dem så lugnade de ned sig.
När det blev dags att åka iväg skulle vi bara följa efter hundspannet framför oss och hålla lagom avstånd. Lät ju lätt! Hundarna lyssnade på förarens röst, så fort vi hejade på dem, tjoade lite så flög vi iväg i en väldans fart! För att stanna skulle vi säga stoooooooop i en lugn ton och samtidigt trycka ned en typ av broms. De var väldigt lydiga och gjorde precis som vi sa, fantastiskt. Tyvärr var det inte så mycket snö just när vi var på Svalbard, så första biten var lite jobbig för hundarna och framför allt för killen som körde. Det var berg och gräs som var i vägen, men som tur var gick allt bra. Efter ett tag så tystnade hundarna och det blev tyst, vi nästan flöt fram över snön. Det snöade då ganska rejält så jag kunde inte se några stjärnor, men kände ändå det tysta lugnet som jag hade föreställt mig. Om det nu fanns något att klaga på så var det nog att hundarna blev lite väl exalterade och inte luktade hallon direkt när de sprang…De tog väl i som bara den och ja, ni fattar.
Turen gick bra för oss (andra hade inte lika tur, men ingen skada skedd) och när vi kom tillbaka till hundgården fick vi värma oss i en lite stuga med varm choklad och konjak för den som ville. Trots att jag inte riktigt hade samma bild i huvudet än vad det verkligen var, så kan jag verkligen rekommendera att åka hundspann. Efter det kom vi till en av höjdpunkterna; att hälsa på valparna! Vi fick först se valpar som var endast några dagar gamla och dels lite äldre valpar som var sååå fina och framförallt busiga. Jag blev kompis med mamman dock, ville ha med henne hem!
Lisas reseblogg 