Lisas reseblogg

Polarnatt, krispig vinter, isbjörnarnas rike, snön knarrar under fötterna. Svalbard känns lite magiskt, avlägset och märkligt på något sätt.

Jag befinner mig på ögruppen Svalbard halvvägs till nordpolen från Norges nordligaste kust. Här är totalt becksvart dygnet runt från slutet av oktober och ca. 4 månader framåt. Känn på den! För mig, som för övrigt inte riktigt gillar vinter och kyla men på något sätt hamnar här ändå, kom det som en chock. Jag trodde att det skulle vara ljust iallafall en timme, men icke. Men det är väldigt spännande att vara här, jag har länge sett fram emot denna resa just eftersom det är en väldigt speciell plats. Mörkertiden som lokalborna kallar det har sin charm trots mörker, det som lockar med denna årstid är norrskenet. I och med att det är så mörkt så syns norrskenet väldigt bra vid klart väder. Norrsken, vinter och tystnaden som är här lockar turister, även fast man inte ser så mycket runtomkring. Under mörkertiden så är det en stor gemenskap byborna emellan; man har middagar tillsammans, umgås och är allmänt social. De berättar för oss att på somrarna, då det är ljust dygnet runt istället, umgås man inte alls lika mycket- då är det mycket annat som lockar. Själv känner jag nästan en liten lätt panik av att inte få se något ljus på 3 dagar bara, men jag antar att man vänjer sig. Ljusterapi borde ju vara poppis här iallafall!

I Longyearbyen där vi befinner oss går livet sin stilla gång för de ca. 2 200 invånarna som bor här året runt. Isbjörnarnas närvaro och antal (ca. 3 000) gör att befolkningen bär vapen så fort man kommer utanför centrum, som försvar. Det finns alltså fler isbjörnar än människor här! I mitt huvud är de söta och fluffigt vita, men verkligheten är en annan – de är livsfarliga. Så det är med skräckblandad förtjusning som jag vill se en, på behörigt avstånd…

Longyearbyen är den största byn på Svalbard, men stor är den inte. Guiden hinner knappt meddela oss om att vi nu har kommit till centrum innan vi åker förbi det igen. När vi åker igenom omgivningarna med vår buss stannar vi plötsligt – guiden vill visa oss att det börjar bli ljust nu. Vi, hoppfulla, tittar ut mot horisonten och försöker se ljuset. ”Där borta, ser ni inte?” säger guiden. Då ser vi att vi faktiskt kan se konturen av bergen mot himlen – detta var deras svar på ljus. Hela bussen börjar skratta, förutom guiden som säger ”detta är allvar för oss, såhär ljust has det inte varit på länge.”